Kvinnligt håravfall

Sker en relativt plötslig förändring skall man alltid rådfråga sin ordinarie läkare. Det kanske finns en orsak, som går att göra något åt. Även måttlig järnbrist, som ännu inte hunnit påverka blodvärdet, kan leda till att en ökad andel av hårsäckarna i hårbottnen går i vilofas. Får man i sig tillräckligt med järn för att fylla på depåerna, hämtar sig håret så småningom. Problem med ämnesomsättningen är inte helt ovanliga, och avslöjas med ett enkelt blodprov (TSH). Vid brist på sköldkörtelhormon blir hud, hår och naglar kvalitetsförsämrade.

Det säger sig självt, att en hårtransplantation sällan är en bra lösning vid diffust håravfall. Man har helt enkelt inga överskott att ta av, och då är en omflyttning rätt meningslös. I första hand skall man givetvis eliminera eventuella skadliga influenser, se över sina hårvanor och kanske tänka på sin livsstil. Finns ingen direkt bakomliggande sjukdom, kan man kanske försöka med hårlaser behandling. Just i fall med kvinnligt håravfall, där kvinnor märker hur håret månad för månad tunnas ut, kan sådan behandling inte sällan bromsa upp och ibland även vända förloppet.

En variant av ärftligt håravfall

Detta är den andra, stora huvudgruppen av hårproblem hos kvinnor. Tillsammans med ”diffust håravfall” har vi här ungefär 80% av alla fall. Precis som på män, drabbas hjässan, medan tinningar och nedre halvan av bakhuvudet kan ha tjockt eller mycket tjockt hår. Det finns i regel en släkthistoria. Ofta behåller kvinnor en liten vall av bevarat hår längs hårlinjen, och har där bakom en mer eller mindre utbredd tunnhårighet ända bak mot virveln på kronan. Det rör sig ofta om stora ytor, som dock inte är helt kala.

Hårtransplantation kan vara ett bra alternativ, men kvinnor är nästan alltid mer komplicerade att behandla, just genom att man ofta har relativt mycket hår av dålig kvalitet på de ytor man skall behandla. Det finns en ökad risk att detta hår går i vilofas (shock fall-out), ibland för gott. Då upplevs naturligtvis resultatet som betydligt sämre, även om allt transplanterat hår skulle ha vuxit upp. De stora ytorna, som det ofta är fråga om, kan också utgöra ett problem. Sprider man ut det transplanterade håret för mycket, blir det inte någon täckande effekt någonstans. Oftast är det bättre att koncentrera insatsen utmed en lite smalare ”gata” från kronan och hela vägen framåt, kanske i kombination med en förstärkning av håret i sidorna av det främre hårpartiet (”ankarform”).

Sammanfattningsvis gäller, att ärftligheten spelar en framträdande roll hos bortåt hälften av tunnhåriga kvinnor. Mekanismen är sannolikt hormonell, men betydligt mer komplicerad än hos män med ärftligt håravfall. Känslighet för DHT anses spela en mindre roll, eller snarare, är den viktigaste orsaken hos färre kvinnor. Lokal brist på en variant av det kvinnliga könshormonet (östron) i hårsäckar har visat sig ha betydelse i en undergrupp, medan andra hormonella orsaker har betydelse i andra fall.