Kvinnligt håravfall
Inte alla kvinnor som lider av kvinnligt håravfall lämpar sig för hårtransplantation. Två typer dominerar: ”Diffust håravfall” (telogent effluvium) samt ”kvinnlig variant av ärftligt håravfall”. Om det hela tiden verkar fastna mer hår än normalt i borsten eller kammen eller avloppet, och om hjässan och sidorna samt nacken verkar drabbade i ungefär lika hög grad, rör det sig sannolikt om diffust håravfall.
Sker en relativt plötslig förändring skall man alltid rådfråga sin ordinarie läkare. Det kanske finns en orsak, som går att göra något åt. Även måttlig järnbrist, som ännu inte hunnit påverka blodvärdet, kan leda till att en ökad andel av hårsäckarna i hårbottnen går i vilofas. Får man i sig tillräckligt med järn för att fylla på depåerna, hämtar sig håret så småningom. Problem med ämnesomsättningen är inte helt ovanliga, och avslöjas med ett enkelt blodprov (TSH). Vid brist på sköldkörtelhormon blir hud, hår och naglar kvalitetsförsämrade.
Det säger sig självt, att en hårtransplantation sällan är en bra lösning vid diffust håravfall. Man har helt enkelt inga överskott att ta av, och då är en omflyttning rätt meningslös. I första hand skall man givetvis eliminera eventuella skadliga influencer, se över sina hårvanor och kanske tänka på sin livsstil. Finns ingen direkt bakomliggande sjukdom, kan man kanske försöka med hårlaser behandling. Just i fall med kvinnligt håravfall, där kvinnor märker hur håret månad för månad tunnas ut, är sådan behandling oftast effektiv för att bromsa upp och ibland även vända förloppet. Stationära lasrar samt LaserCap är mycket kraftfulla.
Kvinnlig variant av ärftligt håravfall
Detta är den andra, stora huvudgruppen av hårproblem hos kvinnor. Tillsammans med ”diffust håravfall” har vi här ungefär 80% av alla fall. Precis som på män, drabbas hjässan, medan tinningar och nedre halvan av bakhuvudet kan ha tjockt eller mycket tjockt hår. Det finns i regel en släkthistoria. Ofta behåller kvinnor en liten vall av bevarat hår längs hårlinjen, och har där bakom en mer eller mindre utbredd tunnhårighet ända bak mot virveln på kronan. Det rör sig ofta om stora ytor, som dock inte är helt kala.
Hårtransplantation kan vara ett bra alternativ, men kvinnor är nästan alltid mer komplicerade att behandla, just genom att man ofta har relativt mycket hår av dålig kvalitet på de ytor man skall behandla. Det finns en ökad risk att detta hår går i vilofas (shock fall-out), ibland för gott. Då upplevs naturligtvis resultatet som betydligt sämre, även om allt transplanterat hår skulle ha vuxit upp. De stora ytorna, som det ofta är fråga om, kan också utgöra ett problem. Sprider man ut det transplanterade håret för mycket, blir det inte någon täckande effekt någonstans. Oftast är det bättre att koncentrera insatsen utmed en lite smalare ”gata” från kronan och hela vägen framåt, kanske i kombination med en förstärkning av håret i sidorna av det främre hårpartiet (”ankarform”).
Tunnhårighet / håravfall hos kvinnor
Ungefär hälften av männen kommer att bli mer eller mindre tunnhåriga, och den ärftliga varianten är den helt dominerande orsaken. Men även kvinnor kan drabbas. Kvinnligt håravfall är en betydligt mer komplicerad historia. Beroende på var man vill sätta gränsen mot det ”normala” kan man nog uppskatta att 10 – 15 % av alla kvinnor kommer att få bekymmer med sitt hår. Oavsett vad orsaken bakom tunnhårigheten är, försöker vi sortera in den i två olika grupper: Den ena gruppen har ”bara” tappat hår över hjässan, men har kvar bra eller hyggligt hår över tinningar och bakhuvud. Ärftligt kvinnligt håravfall brukar höra till denna kategori. Den andra gruppen har en mer diffus uttunning av håret över hela huvudet.
Sammanfattningsvis gäller, att ärftligheten spelar en framträdande roll hos bortåt hälften av tunnhåriga kvinnor. Mekanismen är sannolikt hormonell, men betydligt mer komplicerad än hos män med ärftligt håravfall. Känslighet för DHT anses spela en mindre roll, eller snarare, är den viktigaste orsaken hos färre kvinnor. Lokal brist på en variant av det kvinnliga könshormonet (estrone) i hårsäckar har visat sig ha betydelse i en undergrupp, medan andra hormonella orsaker har betydelse i andra fall.