Formulär
Jul!
Jul!

Unga och håravfall

att vara ung och lida av håravfall är mycket jobbigt. new hair clinic har inte en strikt ålderspolicy, men vi är försiktiga och restriktiva när det gäller hårtransplantation på unga som tappar hår.

Forskning har visat, att hjärnan inte är helt färdigutvecklad när det gäller förmågan att bedöma risker, förrän individen nått 24-25 års ålder. Att värdera en långsiktig konsekvens är en slags riskbedömning. Man kan tendera att bortse från hur en hårlinje med olämpligt låg placering kommer att upplevas väsentligt senare i livet. Man tar lättsinnigt på det faktum, att en hårtransplantation i tidig ålder förmodligen innebär ett kontrakt för en fortsättning. Och vem vet om man då har tid, råd och lust att genomgå ytterligare behandling?

Det fundamentala, som man måste förstå är naturligtvis att en hårtransplantation inte botar manligt håravfall. Jag brukar säga, att håromflyttningen tar hand om den historiska aspekten, men beroende på främst arvsanslag måste man förvänta sig att tappa mer hår. Hur förloppet kommer att bli är svårt att förutsäga. Morfar och morbröder erbjuder mer prognostisk information än pappa och släktingar på hans sida. Att vara ung och tappa hår och lida av håravfall är inte helt okomplicerat.

Om man skall göra en operationsplan på en ung individ som lider av håravfall eller tappar hår måste man självklart ta hänsyn till hur långtgående skalligheten sannolikt kommer att bli, dvs slutpunkten. Om en lite äldre individ kommer med 250cm2 kal yta är det självklart att man inte i första hand diskuterar en plan där hela ytan skall få nytt hår. Man måste prioritera. Det innebär oftast att man nöjer sig med att återställa hårväxten på den främre hälften, eller kanske de främre två tredjedelarna av behovsytan. Ofta finns inte själva hårvirveln på kronan med i en sådan plan. Hos en ung individ, som lider av kraftigt håravfall bör man då tänka sig för, innan man gör insatser långt bak. Tyvärr är man ofta i den situationen, att en kal fläck här är det som får ungdomen att vilja gå omkring med mössa så ofta det bara går.

Vad talar då för att transplantera hår?
En pappa uttryckte det så här: ”Det är nu NN lever, jag vill inte att han skall få kanske flera år av sin ungdom förstörda genom att gå och lida av sin tunnhårighet”.

Motargumentet här är att detta lidande i de flesta fall avtar med tiden, de flesta unga som lider av håravfall och tappar hår lär sig att leva med det, och acceptera sin tunnhårighet. Kan man rida ut stormen kan man alltså spara både tid och pengar. Kanske hittar man en fungerande strategi i form av annat frisyrval eller rakning. Men även ställda inför dessa argument finns det individer som mycket bestämt vidhåller att de mår så dåligt att de ser en transplantation som den bästa lösningen. När så är möjligt ser vi till att en förälder är med i den här processen, även då formell myndighetsålder uppnåtts.

Det finns en del fallgropar här. Någon gång kan patientens upplevande vara ett uttryck för en psykologisk störning, benämnd Body Dysmorphic Disorder. Tillståndet beskrevs första gången för över 100 år sedan, men blev inte på allvar uppmärksammat förrän Katharina A. Phillips skrev sin bok ”The Broken Mirror”. Första upplagan kom 1996, en ny och reviderad gavs ut 2005. Alla som sysslar med kosmetisk kirurgi bör ha dessa frågor i åtanke. En låg uppskattning av förekomsten av BDD i befolkningen är 1%. I ett patientmaterial som söker sig till kliniker för plastikkirurgi är siffran förmodligen mycket högre.

Och vad talar för att man skall vänta?
Kan man köpa sig tid genom korrektion av livsstil (rökning har visats kunna påskynda tunnhårighet), bör man göra det. När man analyserar patientens känslor finner man inte sällan att det är framtidsperspektivet flintskallighet som skrämmer. Den nuvarande situationen kan inte sällan tolereras, bara man inte hela tiden märkte att det blev sämre.

Har patienten uppenbart orealistiska förväntningar, eller ter sig omogna och ur stånd att vilja diskutera det långa perspektivet, ja då är det också klokt att hålla emot. Vid uppenbar misstanke om BDD-syndrom bör man naturligtvis rekommendera patienten att ta kontakt med psykolog eller psykiatriker. Det finns specifik behandling.

//Dr. Mats Ingers